Christel

Från början till start…. 

Början tog sin form natten mellan den 13e och 14e februari. Värkarna tog form och jag som inte visste vad för sorts värkar det var började att klocka de och ta tid på en gång. Det var ganska exakt 6-7 minuter mellan varje, och alla låg på 1.5 minuter +/- 10 sekunder. Vid 5 på morgonen ringde jag in till förlossningen. De sa då att om jag ville så fick jag komma in, men att det var bra om jag kunde vara kvar hemma tills det var ungefär 5 minuter mellan värkarna för att man inte riktigt kunde veta vilken väg det skulle ta en, om det skulle backa tillbaka eller bli förlossning.

Vi hade tid hos våran bm den 14e, så jag sa att det var okej att stanna hemma. När vi sedan på eftermiddagen kom in till bm så kollade hon och det var 3 cm öppet, men hon kunde vidga det med fingrarna till 4 cm. Hon sa att hon trodde på en bebis inom några dagar. Under måndagen så upphörde inte värkarna helt, men de kom inte alls lika regelbundet och var inte lika lång. Men på natten till tisdagen igen så tog det fart, men det var längre uppehåll emellan dom. Under tisdag dag så fortsatte värkarna och vi ringde åter till förlossningen vilka sa till oss att komma in och göra en kurva och kolla. Kurvan såg bra ut, men när de undersökte så var det nu bara 1 cm öppet. För stunden förstod jag ingenting. Det brukar leda till att jag blir helt ställd, och att fråga vad de menar kommer aldrig förns i efterhand. Den här gången så verkade bebisen vara stressad, så de skickade hem oss en timme för att sedan få komma tillbaka och göra en ny kurva. Den nya gick bra och allt såg bra ut.

Jag mailade vår bm nästan direkt jag kom hem och hur 3-4cm kunde bli 1 cm, på onsdag morgon ringde hon upp och förklarade att det kunde svälla igen när det samlades blod där, men att det inte var något konstigt. Jag hade varit öppen 3-4 cm. Det var skönt att höra, men jag ställde in mig på att få börja från noll igen, dvs från 1 cm.

Under onsdagen var André i Arvidsjaur på ett möte om jobb. Mina värkar kvarstod men starkare och lite annorlunda. Det var inget som slog mig då att det var ett tecken. Jag var så inställd på att få börja om, att det skulle bli igångsatt. Och eftersom att jag var så inställd på att det var förvärkar så låg jag där i sängen, för att gå upp fanns inte med på kartan, och tänkte hur ont då inte de riktiga värkarna skulle kännas. De var väldigt kraftiga, kom ofta men inte regelbundet. Det var fortfarande bara förvärkar, iaf i mitt huvud. Vissa var så otroligt starka att jag låg och grät mig igenom dom och blev arg på mig själv för att jag spände mig när jag skulle träna på att andas mig igenom dom. Jag andades mig igenom alla andra. Jag var ner på nedervåningen 4 gånger den dagen. 1 gång för att äta frukost, 1 för att duscha och se om det kunde lindra, 1 gång för att beställa ett paket till mamma från Kicks, och ett till mig, men det gjorde så ont att sitta där så det blev bara paketet till mamma. Sista gången jag var ner var när André hade kommit hem, vid 16.30-17.00 och vi åt middag. Vi värmde matlådor som fanns hemma. Jag skulle äta lasagne. Jag älskar lasagne, mat för övrigt för den delen också. Men jag hade verkligen ingen aptit. Jag satt mest och petade i maten. Andre klockade mina värkar och jag hade 3 eller 4 stycken på 13 minuter. Och återigen så grät jag, de gjorde så ont.  ´Han sa då att jag var tvungen att ringa. Hade inte han sagt det till mig hade jag inte gjort det. Det var ju bara förvärkar. Men jag ringde, och jag beskrev dom. Jag beskrev även hur de dagen innan hade känts eftersom de var lite olika. Hon i telefonen sa att det lät som att mitt förlossningsarbete hade kommit igång och att jag skulle fara in och kolla. Återigen satt vi i kontrollrummet och gjorde en kurva. Men den här kurvan kollade de inte länge alls på, de andra som vi gjort var allt från 30 minuter till 1 timme. Den här var nog max 15 minuter innan hon kom igen och undersökte. Jag var då öppen 6 cm och det fanns en ”fin buktande hinna”. Det hon sa till oss då var att vi skulle få barn. Inte dagen därpå utan under kvällen eller tidigt på natten. Klockan var då 19.40 ungefär. 22.40 är Ida född.

Vi lades in på ett förlossningsrum och bytte kläder och pratade om smärtlindring. Jag ville ha så lite som möjligt, pga alla olika ”nackdelar” som finns, men funkade inte lustgas ville jag gå in på epidural på en gång. Den var jag ändå rädd för, men den ger bäst effekt, och är svårast att göra. Vi kom fram till att jag skulle prova med lustgas i ca 10 minuter och se vad jag tyckte. Eftersom att jag tyckte att det funkade bra så fortsatte jag med det resten av arbetet.

Någonstans där omkring for André hem med bilen för att sedan få skjuts tillbaka av Marcus, som ändå skulle till Anderstorp. Innan han for hade jag tydligen (det är inget jag kommer ihåg, helt galet hur mycket man själv missar under sin egna förlossning) varit lite små arg/irriterad, mest på tonläget. När han kom igen så fnittrade jag. Lustgasen gjorde sitt på fler ställen än bara värkarna.

Efter cirka 1 timme med lustgas kom barnmorskan in och kände igen, det var då bara ca ½ cm kvar och hon trodde att det skulle bli dags med krystningsarbetet just vid deras skiftbyte, så en annan skulle ta hand om mig då. Det var inte så mycket att göra åt, men jag hade gärna haft kvar hon som tog in oss. Hon var så snäll och varm, man kände sig trygg med henne.

Efter ett tag kommer den nya barnmorskan in. Det var tur att jag hade en värk just då och hade lustgasen för munnen. Hade jag haft mer energi att lägga på annat än att just föda hade jag skrikit rakt ut att jag skulle ha en annan, oavsett vad. Det var den enda kvinnan på hela Skellefteå lasarett som jag sagt till André att jag vägrade att ha när jag skulle föda. Vad är oddsen för att det ska hända?!

Hon kände även hon, och ”petade” undan den där sista ½ cm. Krystvärkar hade jag i ca 15 minuter. Men jag fattade inte att det var krystvärkar från början, så jag fortsatte med lustgasen och arbetade mig igenom det. När jag väl fattade tröck jag på knappen hårt så att de skulle komma in, 10 minuter senare var Ida ute, 22.40. Det gick snabbt.

Jag hade inga problem alls med själva förlossningen. Jag hade inga förväntningar, jag var fullt medveten att det kunde gå åt alla hålla, därmed blev jag heller inte besviken över smärta eller liknande. Det enda jag verkligen var rädd för var att spricka. Den rädslan var så stor den stunden att jag inte reagerade på att de höll mitt barn framför mig, det enda jag tänkte på och sa var ”Jag sprack, jag sprack” och det enda barnmorskan sa var ”Det vet jag inte….”. För mig kändes det som en evighet, men jag vet att det inte var det, sedan utbrast jag att det blev en flicka, det blev en Ida. Jag visste att det var en Ida på en gång, även fast jag bara såg hon bakifrån. Det spelade ingen roll, det var en Ida, punkt slut.

Barnmorskan var den som förstörde min förlossningsupplevelse. Missuppfatta det inte, jag skulle helt klart kunna föda fler barn, utan problem. Men det var när hon kom, med sin dåliga utstrålning som allt gick fel i mitt huvud. Hon behandla mig som en omföderska, som att jag redan gjort allt det förut. Det fanns ingen förståelse, eller ens försök till det. Det fanns ingen hjälp från henne att få, eller stöd. Hon tog lustgasen från mig mitt i en värk, hon talade om för läkaren att jag inte kände något när han skulle sy, för hon tyckte att hon hade sprayat med bedövningssprayen tillräckligt, fast jag både skrek och drog ihop mig. Tack och lov för att han var mer förstående och fattade att det visst kändes. Varje beröring kändes något fruktansvärt. Men där stod hon och talade om för både mig och han att jag inte kände något.

Det spelar ingen roll vart i min nästa förlossning jag är, jag kommer aldrig tillåta henne att förlösa mg igen.

Nu börjar rummet som ska vara barnrum att bli klart! Det finns nya tapeter, nytt golv och inredning, det som saknas är ett skötbord (som högst troligt iaf inte kommer att stå där), en fotölj och ett barn!

Garderober finns på plats, lika så spjälsäng. Just nu även ligg och sittdelen till barnvagnen. En matta skulle iofs inte heller vara helt tokigt..

Har även 3 tavlor som ska sättas upp, 2 stycken "färdiga" och sedan är det en stor fotoram med plats för flera foton som det står "Baby" på, supersöt.

Idag har älsklingen och jag varit på stan och inhandlat lite fler nögvändiga saker till barnrummet. Det blev en kudde till spjälsängen, en kudde till vagnen, täcke till vagnen och ett kisslakan till vagnen. Utöver de planerade inköpen blev det även lite babykläder, de är ju så små och söta och lika bra att passa på på rean. Vi fick även lite i julklapp i diverse storleker, så vi har inte bara till den absolut första tiden.

Idag är den mest effektiva dagen jag har haft på länge. Sisådär cirka de senaste 4.5 månaderna för att vara lite mer exakt. Var det inte illamående som hindrade så var det trötthet. Att sova middag har varit mer regel än undantag, och i vanliga fall skulle 20 slumrande minuter på soffan hjälpa, nu är det alarm efter 1 timme, som jag iaf inte klarar av att ta mig upp efter och somnar om och vaknar ca 1 timme senare ytterligare. Tur att jag inte har massa saker som måste göras. Eller vänta...det har jag ju? Tur att det är i hemmet och inte annat.

Men idag min vänner, idag är det ändring! Jag har varit på partiföreläsning inför valet, jag har tvättat, lagat middag med massa matlådor, dammsugit och skurat golven och kollat igenom cv t till imorgon. Och, för att inte glömma, jag har INTE sovit middag.

Jag har dessutom hunnit provat på olika saker i veckan efter skoltid. Först ut var gravidyopga, som tätt följdes av vattengympa, båda var trevliga så de är något jag tänker fortsätta med :)

Allting var ju egentligen planerat och medvetet, men det kom ändå som en smärre chock när det väl var ett faktum. André hade köpt hem test och bara för att skojja även "Amelia Vänta Barn". Jag vet inte om någon av oss egentligen trodde att det var så då. Men jag hade dragit ut på det, testet hade legat hemma några dagar. Det enda tecknet som egentligen fanns var illamående och menssmärtor men utan mens. Men illamåendet var på kvällarna, och då var jag absolut inte gravid, för då skulle man må illa på morgonen hade jag minsann läst! Men en morgon vaknade jag av att jag drömde om svärmor, och att hon frågade mig på engelska om jag väntade barn. Den morgonen fick det vara nog, här skulle testas! Upp ur sängen snabbt utana tt egentligen reflektera över vad klockan var, om det ens var morgon, och in på toa för att testa. De där minutrarna som man ska vänta kändes otroligt långa, och trött var jag också. Och där var de där strecken som visade på att det fanns något som växte inom mig. Jag gick in i sovrummet igen och kröp ner bredvid André och tittade på honom en stund. Hur skulle jag säga det? Stackarn sov ju. Jag kom iaf fram till att börja försiktigt, så jag började med att berätta om drömmen, fick mest mummel till svar, och sedan att jag gjort testet, fortfarande bara mummel till svar. Mellan någon av de där mumlandena tänkte jag att jag säger det bara, så jag sa som det var att jag var gravid. Med ens blev André klarvaken, som om att han aldrig sovit, då var klockan strax efter 7. Det fanns en sådan glädje i hela hans utstrålning att jag blev helt varm inombords. Han blev verkligen lycklig. Med ens var jag också lycklig, tillsammans låg vi där och pratade och var lyckliga. Vi somnade inte om den morgonen.

Trots detta så kom all oro snabbt. Förmodligen helt normalt har jag läst i efterhand, men otroligt jobbigt. Att gå och oroa sig är en rätt tung börda, som jag i det här fallet absolut inte kunde göra något åt. André lugnade mig gång på gång och det kändes tillfälligt bra igen. Strecket på testet var lite svagt så vi läste oss till att man skulle göra ett nytt test efter 2 dagar. Det gjorde vi, och strecket var med ens mycket starkare, efter bara 2 dagar. Samma morgon ringde vi till barnmorskemottagningen på lassa och bokade tid. Det här var i slutet på vecka 4 / början på vecka 5.

Det första barnmorskan frågade om var om det kändes bra. Just då tyckte jag det var en otroligt konstig fråga, det är väl klart att det kändes bra? Hon förklarade sedan och jag började tänka efter, det finns ju massa med oönskade graviditeter, men det slog mig inte från början. Vi pratade lite och fick 2 tider. En för provtagning och en för inskrivning.

Efter några dagar fick vi brev hem med tider och massa broschyrer. Tiderna låg en bit in i framtiden och det var verkligen jobbigt att vänta. Jag ville ju dit där och då. Vi ville dit då!

Vi klickade inte riktigt med barnmorskan efter första besöket, men tänkte att det kanske bara var en stressig dag. Fortfarande efter andra gången så klickade det fortfarande inte. Det är vårat första barn och vi har tusen frågor och vill gärna känna oss iaf lite välkomna. Det gjorde vi inte. Vi var i princip på väg ut ur hennes rum medan vi fortfarande satt ner och ställde frågor hela vägen ut genom dörren. Vi var överens om att byta barnmorska då, men tog inte riktigt tag i det.

Ett tag senare skulle vi dit en snabbis och bara lämna ett urinprov som skulle kollas, och skulle även prata med henne om att få Postafen på Recept. Vid den här tidpunkten mådde jag otroligt illa jämt oh spydde upp precis allt jag fick i mig, oavsett vad jag åt. Jag provade det mesta inom "huskurer" bland annat, citronvatten, ingefära i ALLA dess former, skorpor vid sängen, att äta en stund innan jag gick upp. Det sist nämda var det som fungerade bäst, enda tills jag gick upp. Det spelade ingen roll hur länge jag låg kvar, så fort jag reste mig så kom det upp. Detta resulterade med viktnedgång i början av graviditeten. Jag hade då provat Postafen och det hade verkligen funkat. Jag spydde inte hela dagarna, eller mådde illa för den delen, och jag kände för första gången på länge återigen en hungerkänsla, det var nästan så att den var svår att känna igen. Barnmorskan skulle iaf prata med en läkare och fixa ett recept. Det skulle gå att hämta ut 2 dagar senare.

1 vecka senare när det var som varmast under hela sommaren hade jag få tabletter kvar och mådde konstant illa och gick runt och hade en kroppstemperatur på närmare 100 grader (iaf bra mycket mer än 38) var vi ner på stan till ett apotek för att hämta ut de. Vi visste att det skulle kunna bli svårt efter som de flesta var slut i hela Sverige pga leveransproblem från tillverkaren.Men det blev inte vårat problem. Vårat problem var att det inte fanns något recept i mitt namn på postafen. Den gången rann bägaren över och vi for direkt upp till lassa för att prata med någon och byta barnmorska. Vi haffade första bästa vi såg och berättade läget och bad om att få byta. Vi fick då byta till samma barnmorska som plockade ut p-stavarna ur min arm i februari. Vi tog även upp problemet med tabletterna och hon lag i en bevakning i datorn system till en läkare och sa att läkaren skulle komma till avdelningen dagen efter. Redan samma eftermiddag fanns receptet inne.