Christel

Dagen har flytit fram snabbt och helt underbart. Har verkligen utnyttjat hela min lediga dag till bra saker! Började med att sova ut efter att Linus smsat ruskigt tidigt med meddelandet att jag skulle ringa honom när jag vaknade, jag somnade glatt om! Senare mötte jag upp Jenny för bikinijakt på stan och lunch / fika hos Elin =) Kom hem med en bikini, flipflops ( ett måste!! ). Väl hemma begav jag mig in för byte av kläder och sedan ut till en gräsmatta där jag låg och bättrade på brännan med hjälp av musik och en bra bok =)

Efter det gick jag till min mor och grattade på morsdag och pratade om ditten och datten för att sedan gå hem och städa. Nu är det bara dammsuganing och skurning kvar. Och badrummet. Funderar nu på om jag ska gå ut och gå till gränby och handla lite bra saker, typ diskmedel, sköljmedel....glass? Slänga lite sopor skulle också vara bra!

Alltid ett evigt funderande över vad man är och inte är. Är man vänner, tillsammans, på g eller rent av ingenting? Kommer det ni har ens att leda till något i slutändan?

Att vara nöjd med tillvaron hur den än ser ut är en bra sak, och otroligt jobbig när den blir ifrågasatt. Vi kanske inte är tillsammans, eller ens på g, men jag är nöjd, för jag har dig. Om du sen kontrar med att vi inte är tillsammans, du får göra som du vill, så får du väl göra det. Men att jag sa "Men jag har ju dig..." var bara mitt sätt att säga att jag faktiskt är nöjd med det jag har, jag behöver inte ha något bättre. Jag behöver inte leta efter något mer.

Jag träffar, eller dejtar efter en diskussionen om vad skillnade var, någon. Och jag är nöjd med honom, jag är nöjd med dig. Jag behöver inte gå och klä mig extra snyggt eller göra mig extra snygg för att bli populär bland andra killar, men jag kan göra det för mig själv, för att det är kul, och för att det ger aningen bättre självkänsla om man vet att "nu jäklar är jag snygg!" Men inte för någon annans skull.

Vi är inte tillsammans, vi vet inte när eller om vi blir tillsammans och vi har inga skyldigheter mot varandra ännu. Men jag har dig. Jag har André.

När det blir egentligen ett förhållande?

Om man träffar någon, gör saker tillsammans, har det trevligt och trivs tillsammans, när är det då man vet om man är ett par? Är det när man har haft "snacket"? Och vad ingår egentligen i det?

- Hej, är vi tillsammans nu?
-Nej.

Resten av livet...rätt fina ord, men en otroligt lång period. Hur vet man att det funkar så länge? Eller vad är det som gör att det känns så pass rätt att man tror att det kan gå resten av livet? Vad gör man resten av livet?

Det kan iofs funka jättebra hela livet, resten av livet, lyckligare än någonsin och fortfarande kära. Kanske blir vad man gör det till? Kanske blir det och så levde de lyckliga tillsammans i resten av sina dagar.... :)

Jag tycker om dig jätte mycket! <3 <3 <3

Äntligen klar med alla brytskydd! Gud så skönt, inget mer skruvande och blåsor i händerna, underbart! Och en relativt ledig dag idag, också skönt. Ska ner och jobba lite mellan 14 och 16.30, innan dess tänkte jag dra till gymmet och göra lite nytta där =) Dags att packa väskan!

Saknad - En känsla av tomhet, men med vetskapen att den inom en tid kommer att fyllas upp.

Känns som en hel evighet sedan jag träffade dig senast, men det är bara 27 dagar sedan. 27 dagar av längtan och saknad.  En saknad efter din närhet, en längtan efter din värme, dina kramar och din hand. En längtan efter att bli omhållen, att bara få vara. Jag saknar ditt sätt att se på just mig, ditt lugn och din famn. Jag saknar dina svåra och plötsliga frågorm och jag saknar din hand med min. Jag saknar att ligga och bara prata bort hela natten med dig, och att sedan vakna bredvid dig igen.

Jag fastnade för något hos dig snabbt och intresset växte. Du kom in i mitt liv på ett oväntat sätt och en oväntad tidpunkt. Jag började öppna upp mig för dig och det kändes bra. Du visade att du lyssnade och du frågade, du höll om och du gav trygghet. Du gjorde allting rätt.

Samtidigt vände du upp och ner på min värld. Jag var inte beredd. Jag var inte beredd på att känna såhär. Och jag var inte beredd på att det skulle bli nu,  eller gå såhär snabbt. Jag hade slutat leta.

Allting känns så nytt, så annorlunda. Mer på riktigt. Mer främmande, mer skrämmande och mycket mer underbart.

Jag är så otroligt glad att få ha dig i mitt liv, och att få vara en del av ditt. Du betyder jättemycket för mig, och hur det här än slutar så vill jag aldrig förlora dig, aldrig.

Vissa delar är svårare än andra, men det är du medveten om, och jag tycker inte du kan hantera det så mycket bättre än vad du redan gör. Men jag kämpar verkligen med det, även om det kanske inte syns utåt så känner jag det. Bara det att jag tar åt mig av det du säger och tror på dig är mycket. Och det är värt det.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, och jag har tänkt på det här å oroligt mycket och ser ingen annan utväg. Inte för att jag vill att det ska bli såhär, utan för att jag vill kunna gåvidare, jag vill kunna må bra igen.

Shit, du var något av det absolut bästa jag hade. Du var den jag lag 110% av allt på. Du var Malin! Det var ju vi. Du var den jag kunde prata med absolut allt om. Du visste allt om mig. Och lite till.

Jag saknar dig något otroligt mycket precis hela tiden. Och jag tänker på dig jämt. Jag har varit så otroligt så otroligt länge, det hjälper inte att vara arg, men jag fick inte ut det på något annat sätt. Och vi har försökt, och jag har försökt. Du skulle bara veta hur mycket jag har försökt acceptera, ignorera och förlåta. Men det går bara inte.

Samtidigt så vill jag bara att du ska vara lycklig, för jag älskar dig något otroligt. Det finns inte ord. Men om din lycka ska vara min sorg som sårar mig, då vet jag tillräckligt bra för att backa undan. Inte för att jag inte vill ha kvar dig, för att jag verkligen inte orkar mer. Jag klarar inte av hur mycket som helst, och det här klarar jag inte av alls. Du var och har alltid varit den personen som har haft makten att kunna såra mig som värst, och nu gjorde du det. Det var inte första gången, och jag vet inte heller om det verkligen skulle varit den sista. Jag vill tro att det bara är en slump, men jag tror inte att det är det gång på gång...

Jag älskar dig, och jag saknar dig, men tyvärr gör inte det att jag kan ta allt. Jag kanske bara behöver mer tid, det vet jag inte. Men om inte jag lämnar dethär helt för nu så kommer vi aldrig få veta om det funkar längre fram heller.

Just nu kommer jag hellre ihåg alla bra minnen med dig, än att vi försöker lappa ihop något som för tillfället är omöjligt.
Jag älskar dig, och vill inget hellre än att det en dag ska funka. <3 <3 <3

Man behöver kanske inte ha svar på alla frågor. Eller?

Var på en kort teater ute i Gottsunda idag. Var massa dans åså, väldigt bra, jag är grymt imponerad att de kunde stå där och göra det framför alla, med den säkerhet som dom gjorde!

Tanken med att jag och min "grupp" var där var att få igång vårat tänkade och se om vi reagerade särskilt mycket på något. Det var väldigt mycket frågeställningar under teatern i form av vanliga enkla frågor: "Vet du vad du vill göra?" , "Vet du var du vill vara?" , "Vet du vem du vill vara?" , "Vad vill du mest av allt göra?" , "Vad händer när du har gjort det? Vad händer då?" och "Hur vet du att du vill göra det, och att du inte bara tror att du vill?". Dom frågorna och lite till följde med mig hela vägen hem och jag kunde inte tänka på annat. Det finns så mycket jag tänker på som jag tyckte att jag visste, men nu....hur vet jag att det är vad jag vill, och inte bara vad jag tror att jag vill? Och hur vet jag att det är så jag tycker? Och när vet man att det är rätt? Hur vet jag att jag verkligen vill, och inte bara tror?

Det finns så himla mycket som snurrar och surrar runt i mitt huvud just nu över flytt och allting. Just nu blir varenda liten pyttesak till en stor i mitt huvud och jag kommer inte fram till särskilt mycket alls. En ända röra skulle man kunna säga att det är. Men det är så mycket som är annorlunda med hur det har varit, på ett positivt sätt, så mycket nytt att ta tag i, att, behålla, att reda ut och att lära sig att hantera. Och framför allt att lära sig förstå och att lita på. Det är så mycket.

Iiih, bara typ 5 månader kvar! Har funderat en massa på allt som jag lämnar och det blir mer än vad man tror i slutändan. Men när allt kommer omkring så är det inte tillräcklgit för att få mig att stanna kvar. Och det kommer finnas kvar, blir det helt åt skogen så är det bara att åka tillbaka ner. Just nu är jag bara så himla glad, det är nog den största drivkraften när allt blir jobbigt. Att jag vet att jag snart ska härifrån. Först ska jag se till att få världens bästa sommar och lämna det med bra minnen, sen ska jag börja om.