Christel

Började dagen med en trevlig promenad i det fina vädret Ida och jag. Strålande sol och endast någon enstaka minusgrad ute. Perfekt promenadväder!

Inatt var en väldigt bra natt, första gången hon vaknade till och ville ha mat var vid 5. Inte illa alls. Och dagen har varit bra även den, inte mycket kinkigt där inte. Lag mig och vilade nu på eftermiddagen och vaknade upp 2 timmar senare. Då hade svärföräldrarna kommit och skulle som just fika.

Nu ligger lillan och sova, i soffan....

Gud vad Ida bara sover och sover idag.... Eller egentligen inte. Beror lite på hur man ser det. Hon var rätt vaken på morgonen. Lät bli att somna om efter 9, och var väl vaken till 14 iaf (tror jag), sedan dess har hon sovit. André tyckte att soffan var en bra plats idag, och det tyckte tydligen hon med. Det är iofs bra att hon sover länge nu så är hon vaken mer ikväll. I vanliga fall brukar hon göra natt någon gång vid 19-20.00 och sova tills jag väcker henne för att ta med henne upp, vid 23-24.00 för at äta lite och få ny blöja och sedan somna om.

Det är mycket som händer för lilla Ida nu, hon börjar följa saker som rör sig riktigt bra med blicken och hon växer så att det knakar. Igår var hon vaken och glad i 6 timmar i streck, utan att vara tjurig alls, bortsett från att tala om när det var dags för mat...

Från början till start…. 

Början tog sin form natten mellan den 13e och 14e februari. Värkarna tog form och jag som inte visste vad för sorts värkar det var började att klocka de och ta tid på en gång. Det var ganska exakt 6-7 minuter mellan varje, och alla låg på 1.5 minuter +/- 10 sekunder. Vid 5 på morgonen ringde jag in till förlossningen. De sa då att om jag ville så fick jag komma in, men att det var bra om jag kunde vara kvar hemma tills det var ungefär 5 minuter mellan värkarna för att man inte riktigt kunde veta vilken väg det skulle ta en, om det skulle backa tillbaka eller bli förlossning.

Vi hade tid hos våran bm den 14e, så jag sa att det var okej att stanna hemma. När vi sedan på eftermiddagen kom in till bm så kollade hon och det var 3 cm öppet, men hon kunde vidga det med fingrarna till 4 cm. Hon sa att hon trodde på en bebis inom några dagar. Under måndagen så upphörde inte värkarna helt, men de kom inte alls lika regelbundet och var inte lika lång. Men på natten till tisdagen igen så tog det fart, men det var längre uppehåll emellan dom. Under tisdag dag så fortsatte värkarna och vi ringde åter till förlossningen vilka sa till oss att komma in och göra en kurva och kolla. Kurvan såg bra ut, men när de undersökte så var det nu bara 1 cm öppet. För stunden förstod jag ingenting. Det brukar leda till att jag blir helt ställd, och att fråga vad de menar kommer aldrig förns i efterhand. Den här gången så verkade bebisen vara stressad, så de skickade hem oss en timme för att sedan få komma tillbaka och göra en ny kurva. Den nya gick bra och allt såg bra ut.

Jag mailade vår bm nästan direkt jag kom hem och hur 3-4cm kunde bli 1 cm, på onsdag morgon ringde hon upp och förklarade att det kunde svälla igen när det samlades blod där, men att det inte var något konstigt. Jag hade varit öppen 3-4 cm. Det var skönt att höra, men jag ställde in mig på att få börja från noll igen, dvs från 1 cm.

Under onsdagen var André i Arvidsjaur på ett möte om jobb. Mina värkar kvarstod men starkare och lite annorlunda. Det var inget som slog mig då att det var ett tecken. Jag var så inställd på att få börja om, att det skulle bli igångsatt. Och eftersom att jag var så inställd på att det var förvärkar så låg jag där i sängen, för att gå upp fanns inte med på kartan, och tänkte hur ont då inte de riktiga värkarna skulle kännas. De var väldigt kraftiga, kom ofta men inte regelbundet. Det var fortfarande bara förvärkar, iaf i mitt huvud. Vissa var så otroligt starka att jag låg och grät mig igenom dom och blev arg på mig själv för att jag spände mig när jag skulle träna på att andas mig igenom dom. Jag andades mig igenom alla andra. Jag var ner på nedervåningen 4 gånger den dagen. 1 gång för att äta frukost, 1 för att duscha och se om det kunde lindra, 1 gång för att beställa ett paket till mamma från Kicks, och ett till mig, men det gjorde så ont att sitta där så det blev bara paketet till mamma. Sista gången jag var ner var när André hade kommit hem, vid 16.30-17.00 och vi åt middag. Vi värmde matlådor som fanns hemma. Jag skulle äta lasagne. Jag älskar lasagne, mat för övrigt för den delen också. Men jag hade verkligen ingen aptit. Jag satt mest och petade i maten. Andre klockade mina värkar och jag hade 3 eller 4 stycken på 13 minuter. Och återigen så grät jag, de gjorde så ont.  ´Han sa då att jag var tvungen att ringa. Hade inte han sagt det till mig hade jag inte gjort det. Det var ju bara förvärkar. Men jag ringde, och jag beskrev dom. Jag beskrev även hur de dagen innan hade känts eftersom de var lite olika. Hon i telefonen sa att det lät som att mitt förlossningsarbete hade kommit igång och att jag skulle fara in och kolla. Återigen satt vi i kontrollrummet och gjorde en kurva. Men den här kurvan kollade de inte länge alls på, de andra som vi gjort var allt från 30 minuter till 1 timme. Den här var nog max 15 minuter innan hon kom igen och undersökte. Jag var då öppen 6 cm och det fanns en ”fin buktande hinna”. Det hon sa till oss då var att vi skulle få barn. Inte dagen därpå utan under kvällen eller tidigt på natten. Klockan var då 19.40 ungefär. 22.40 är Ida född.

Vi lades in på ett förlossningsrum och bytte kläder och pratade om smärtlindring. Jag ville ha så lite som möjligt, pga alla olika ”nackdelar” som finns, men funkade inte lustgas ville jag gå in på epidural på en gång. Den var jag ändå rädd för, men den ger bäst effekt, och är svårast att göra. Vi kom fram till att jag skulle prova med lustgas i ca 10 minuter och se vad jag tyckte. Eftersom att jag tyckte att det funkade bra så fortsatte jag med det resten av arbetet.

Någonstans där omkring for André hem med bilen för att sedan få skjuts tillbaka av Marcus, som ändå skulle till Anderstorp. Innan han for hade jag tydligen (det är inget jag kommer ihåg, helt galet hur mycket man själv missar under sin egna förlossning) varit lite små arg/irriterad, mest på tonläget. När han kom igen så fnittrade jag. Lustgasen gjorde sitt på fler ställen än bara värkarna.

Efter cirka 1 timme med lustgas kom barnmorskan in och kände igen, det var då bara ca ½ cm kvar och hon trodde att det skulle bli dags med krystningsarbetet just vid deras skiftbyte, så en annan skulle ta hand om mig då. Det var inte så mycket att göra åt, men jag hade gärna haft kvar hon som tog in oss. Hon var så snäll och varm, man kände sig trygg med henne.

Efter ett tag kommer den nya barnmorskan in. Det var tur att jag hade en värk just då och hade lustgasen för munnen. Hade jag haft mer energi att lägga på annat än att just föda hade jag skrikit rakt ut att jag skulle ha en annan, oavsett vad. Det var den enda kvinnan på hela Skellefteå lasarett som jag sagt till André att jag vägrade att ha när jag skulle föda. Vad är oddsen för att det ska hända?!

Hon kände även hon, och ”petade” undan den där sista ½ cm. Krystvärkar hade jag i ca 15 minuter. Men jag fattade inte att det var krystvärkar från början, så jag fortsatte med lustgasen och arbetade mig igenom det. När jag väl fattade tröck jag på knappen hårt så att de skulle komma in, 10 minuter senare var Ida ute, 22.40. Det gick snabbt.

Jag hade inga problem alls med själva förlossningen. Jag hade inga förväntningar, jag var fullt medveten att det kunde gå åt alla hålla, därmed blev jag heller inte besviken över smärta eller liknande. Det enda jag verkligen var rädd för var att spricka. Den rädslan var så stor den stunden att jag inte reagerade på att de höll mitt barn framför mig, det enda jag tänkte på och sa var ”Jag sprack, jag sprack” och det enda barnmorskan sa var ”Det vet jag inte….”. För mig kändes det som en evighet, men jag vet att det inte var det, sedan utbrast jag att det blev en flicka, det blev en Ida. Jag visste att det var en Ida på en gång, även fast jag bara såg hon bakifrån. Det spelade ingen roll, det var en Ida, punkt slut.

Barnmorskan var den som förstörde min förlossningsupplevelse. Missuppfatta det inte, jag skulle helt klart kunna föda fler barn, utan problem. Men det var när hon kom, med sin dåliga utstrålning som allt gick fel i mitt huvud. Hon behandla mig som en omföderska, som att jag redan gjort allt det förut. Det fanns ingen förståelse, eller ens försök till det. Det fanns ingen hjälp från henne att få, eller stöd. Hon tog lustgasen från mig mitt i en värk, hon talade om för läkaren att jag inte kände något när han skulle sy, för hon tyckte att hon hade sprayat med bedövningssprayen tillräckligt, fast jag både skrek och drog ihop mig. Tack och lov för att han var mer förstående och fattade att det visst kändes. Varje beröring kändes något fruktansvärt. Men där stod hon och talade om för både mig och han att jag inte kände något.

Det spelar ingen roll vart i min nästa förlossning jag är, jag kommer aldrig tillåta henne att förlösa mg igen.