Första tiden
Allting var ju egentligen planerat och medvetet, men det kom ändå som en smärre chock när det väl var ett faktum. André hade köpt hem test och bara för att skojja även "Amelia Vänta Barn". Jag vet inte om någon av oss egentligen trodde att det var så då. Men jag hade dragit ut på det, testet hade legat hemma några dagar. Det enda tecknet som egentligen fanns var illamående och menssmärtor men utan mens. Men illamåendet var på kvällarna, och då var jag absolut inte gravid, för då skulle man må illa på morgonen hade jag minsann läst! Men en morgon vaknade jag av att jag drömde om svärmor, och att hon frågade mig på engelska om jag väntade barn. Den morgonen fick det vara nog, här skulle testas! Upp ur sängen snabbt utana tt egentligen reflektera över vad klockan var, om det ens var morgon, och in på toa för att testa. De där minutrarna som man ska vänta kändes otroligt långa, och trött var jag också. Och där var de där strecken som visade på att det fanns något som växte inom mig. Jag gick in i sovrummet igen och kröp ner bredvid André och tittade på honom en stund. Hur skulle jag säga det? Stackarn sov ju. Jag kom iaf fram till att börja försiktigt, så jag började med att berätta om drömmen, fick mest mummel till svar, och sedan att jag gjort testet, fortfarande bara mummel till svar. Mellan någon av de där mumlandena tänkte jag att jag säger det bara, så jag sa som det var att jag var gravid. Med ens blev André klarvaken, som om att han aldrig sovit, då var klockan strax efter 7. Det fanns en sådan glädje i hela hans utstrålning att jag blev helt varm inombords. Han blev verkligen lycklig. Med ens var jag också lycklig, tillsammans låg vi där och pratade och var lyckliga. Vi somnade inte om den morgonen.
Trots detta så kom all oro snabbt. Förmodligen helt normalt har jag läst i efterhand, men otroligt jobbigt. Att gå och oroa sig är en rätt tung börda, som jag i det här fallet absolut inte kunde göra något åt. André lugnade mig gång på gång och det kändes tillfälligt bra igen. Strecket på testet var lite svagt så vi läste oss till att man skulle göra ett nytt test efter 2 dagar. Det gjorde vi, och strecket var med ens mycket starkare, efter bara 2 dagar. Samma morgon ringde vi till barnmorskemottagningen på lassa och bokade tid. Det här var i slutet på vecka 4 / början på vecka 5.
Det första barnmorskan frågade om var om det kändes bra. Just då tyckte jag det var en otroligt konstig fråga, det är väl klart att det kändes bra? Hon förklarade sedan och jag började tänka efter, det finns ju massa med oönskade graviditeter, men det slog mig inte från början. Vi pratade lite och fick 2 tider. En för provtagning och en för inskrivning.
Efter några dagar fick vi brev hem med tider och massa broschyrer. Tiderna låg en bit in i framtiden och det var verkligen jobbigt att vänta. Jag ville ju dit där och då. Vi ville dit då!
Vi klickade inte riktigt med barnmorskan efter första besöket, men tänkte att det kanske bara var en stressig dag. Fortfarande efter andra gången så klickade det fortfarande inte. Det är vårat första barn och vi har tusen frågor och vill gärna känna oss iaf lite välkomna. Det gjorde vi inte. Vi var i princip på väg ut ur hennes rum medan vi fortfarande satt ner och ställde frågor hela vägen ut genom dörren. Vi var överens om att byta barnmorska då, men tog inte riktigt tag i det.
Ett tag senare skulle vi dit en snabbis och bara lämna ett urinprov som skulle kollas, och skulle även prata med henne om att få Postafen på Recept. Vid den här tidpunkten mådde jag otroligt illa jämt oh spydde upp precis allt jag fick i mig, oavsett vad jag åt. Jag provade det mesta inom "huskurer" bland annat, citronvatten, ingefära i ALLA dess former, skorpor vid sängen, att äta en stund innan jag gick upp. Det sist nämda var det som fungerade bäst, enda tills jag gick upp. Det spelade ingen roll hur länge jag låg kvar, så fort jag reste mig så kom det upp. Detta resulterade med viktnedgång i början av graviditeten. Jag hade då provat Postafen och det hade verkligen funkat. Jag spydde inte hela dagarna, eller mådde illa för den delen, och jag kände för första gången på länge återigen en hungerkänsla, det var nästan så att den var svår att känna igen. Barnmorskan skulle iaf prata med en läkare och fixa ett recept. Det skulle gå att hämta ut 2 dagar senare.
1 vecka senare när det var som varmast under hela sommaren hade jag få tabletter kvar och mådde konstant illa och gick runt och hade en kroppstemperatur på närmare 100 grader (iaf bra mycket mer än 38) var vi ner på stan till ett apotek för att hämta ut de. Vi visste att det skulle kunna bli svårt efter som de flesta var slut i hela Sverige pga leveransproblem från tillverkaren.Men det blev inte vårat problem. Vårat problem var att det inte fanns något recept i mitt namn på postafen. Den gången rann bägaren över och vi for direkt upp till lassa för att prata med någon och byta barnmorska. Vi haffade första bästa vi såg och berättade läget och bad om att få byta. Vi fick då byta till samma barnmorska som plockade ut p-stavarna ur min arm i februari. Vi tog även upp problemet med tabletterna och hon lag i en bevakning i datorn system till en läkare och sa att läkaren skulle komma till avdelningen dagen efter. Redan samma eftermiddag fanns receptet inne.
Trots detta så kom all oro snabbt. Förmodligen helt normalt har jag läst i efterhand, men otroligt jobbigt. Att gå och oroa sig är en rätt tung börda, som jag i det här fallet absolut inte kunde göra något åt. André lugnade mig gång på gång och det kändes tillfälligt bra igen. Strecket på testet var lite svagt så vi läste oss till att man skulle göra ett nytt test efter 2 dagar. Det gjorde vi, och strecket var med ens mycket starkare, efter bara 2 dagar. Samma morgon ringde vi till barnmorskemottagningen på lassa och bokade tid. Det här var i slutet på vecka 4 / början på vecka 5.
Det första barnmorskan frågade om var om det kändes bra. Just då tyckte jag det var en otroligt konstig fråga, det är väl klart att det kändes bra? Hon förklarade sedan och jag började tänka efter, det finns ju massa med oönskade graviditeter, men det slog mig inte från början. Vi pratade lite och fick 2 tider. En för provtagning och en för inskrivning.
Efter några dagar fick vi brev hem med tider och massa broschyrer. Tiderna låg en bit in i framtiden och det var verkligen jobbigt att vänta. Jag ville ju dit där och då. Vi ville dit då!
Vi klickade inte riktigt med barnmorskan efter första besöket, men tänkte att det kanske bara var en stressig dag. Fortfarande efter andra gången så klickade det fortfarande inte. Det är vårat första barn och vi har tusen frågor och vill gärna känna oss iaf lite välkomna. Det gjorde vi inte. Vi var i princip på väg ut ur hennes rum medan vi fortfarande satt ner och ställde frågor hela vägen ut genom dörren. Vi var överens om att byta barnmorska då, men tog inte riktigt tag i det.
Ett tag senare skulle vi dit en snabbis och bara lämna ett urinprov som skulle kollas, och skulle även prata med henne om att få Postafen på Recept. Vid den här tidpunkten mådde jag otroligt illa jämt oh spydde upp precis allt jag fick i mig, oavsett vad jag åt. Jag provade det mesta inom "huskurer" bland annat, citronvatten, ingefära i ALLA dess former, skorpor vid sängen, att äta en stund innan jag gick upp. Det sist nämda var det som fungerade bäst, enda tills jag gick upp. Det spelade ingen roll hur länge jag låg kvar, så fort jag reste mig så kom det upp. Detta resulterade med viktnedgång i början av graviditeten. Jag hade då provat Postafen och det hade verkligen funkat. Jag spydde inte hela dagarna, eller mådde illa för den delen, och jag kände för första gången på länge återigen en hungerkänsla, det var nästan så att den var svår att känna igen. Barnmorskan skulle iaf prata med en läkare och fixa ett recept. Det skulle gå att hämta ut 2 dagar senare.
1 vecka senare när det var som varmast under hela sommaren hade jag få tabletter kvar och mådde konstant illa och gick runt och hade en kroppstemperatur på närmare 100 grader (iaf bra mycket mer än 38) var vi ner på stan till ett apotek för att hämta ut de. Vi visste att det skulle kunna bli svårt efter som de flesta var slut i hela Sverige pga leveransproblem från tillverkaren.Men det blev inte vårat problem. Vårat problem var att det inte fanns något recept i mitt namn på postafen. Den gången rann bägaren över och vi for direkt upp till lassa för att prata med någon och byta barnmorska. Vi haffade första bästa vi såg och berättade läget och bad om att få byta. Vi fick då byta till samma barnmorska som plockade ut p-stavarna ur min arm i februari. Vi tog även upp problemet med tabletterna och hon lag i en bevakning i datorn system till en läkare och sa att läkaren skulle komma till avdelningen dagen efter. Redan samma eftermiddag fanns receptet inne.
Mitten av augusti.
Det är egentligen bara mitten av augusti, men jag kan redan känna hur höstkänslorna börjar krypa fram. Aldrig har jag varit så glad för att hösten kommer. Den är ju bara mörk, regnig och allmänt ruggig.
I år blir det första hösten som jag upplever från början här uppe i norrland. Och snart har jag bott här ett år. Tiden går fort.
Idag har det varit kyligt i luften, endast solen som har gjort den varm. Hela dagens tankar har gått åt förra hösten, om än senare på året, när jag bodde hos André på getberget. Hur otroligt mysigt det var. Jag uppskattade det nog inte lika mycket då som jag gör idag. Faktum är att jag saknar 2an som han hade. Den var så mysig. Trodde aldrig jag skulle sakna den. Men känslorna har bara gått åt det hållet. Hur jag cyklade till och från Anderstorp och såg hemmet från fönstret på jobbet och visste att där låg han och sov. Jag saknar det.
I år blir det första hösten som jag upplever från början här uppe i norrland. Och snart har jag bott här ett år. Tiden går fort.
Idag har det varit kyligt i luften, endast solen som har gjort den varm. Hela dagens tankar har gått åt förra hösten, om än senare på året, när jag bodde hos André på getberget. Hur otroligt mysigt det var. Jag uppskattade det nog inte lika mycket då som jag gör idag. Faktum är att jag saknar 2an som han hade. Den var så mysig. Trodde aldrig jag skulle sakna den. Men känslorna har bara gått åt det hållet. Hur jag cyklade till och från Anderstorp och såg hemmet från fönstret på jobbet och visste att där låg han och sov. Jag saknar det.
