Christel

Såhär nästintill halvvägs in i graviditeten börjar det kännas aningen bättre. Illamåendet är inte längre lika påtagligt, men finns där ännu förvisso. Nu är det mest humöret och känslorna som svajar hit och dit. Ena sekunden överlycklig och andra fullt upp med att gråta är ingen överdrift. Men efteråt känns det rätt skönt.

Jag är en sådan där person som jämt vill veta varför. Jag vill kunna ha ord för varför jag är ledsen, jag vill kunna förklara när någon frågar. Att behöva säga "Jag vet inte...." känns dels inte särskilt trovärdigt, och sen plågar det mig själv, jag vill ju veta varför. Men de här gångerna vet jag verkligen inte varför. Det bara kommer. Men det hör till, och är övergående. Tur att André har så stor förståelse och alltid finns där och kramas och tröstar och talar om att allt kommer att bli bra. Gud vad jag älskar dig.