Christel

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, och jag har tänkt på det här å oroligt mycket och ser ingen annan utväg. Inte för att jag vill att det ska bli såhär, utan för att jag vill kunna gåvidare, jag vill kunna må bra igen.

Shit, du var något av det absolut bästa jag hade. Du var den jag lag 110% av allt på. Du var Malin! Det var ju vi. Du var den jag kunde prata med absolut allt om. Du visste allt om mig. Och lite till.

Jag saknar dig något otroligt mycket precis hela tiden. Och jag tänker på dig jämt. Jag har varit så otroligt så otroligt länge, det hjälper inte att vara arg, men jag fick inte ut det på något annat sätt. Och vi har försökt, och jag har försökt. Du skulle bara veta hur mycket jag har försökt acceptera, ignorera och förlåta. Men det går bara inte.

Samtidigt så vill jag bara att du ska vara lycklig, för jag älskar dig något otroligt. Det finns inte ord. Men om din lycka ska vara min sorg som sårar mig, då vet jag tillräckligt bra för att backa undan. Inte för att jag inte vill ha kvar dig, för att jag verkligen inte orkar mer. Jag klarar inte av hur mycket som helst, och det här klarar jag inte av alls. Du var och har alltid varit den personen som har haft makten att kunna såra mig som värst, och nu gjorde du det. Det var inte första gången, och jag vet inte heller om det verkligen skulle varit den sista. Jag vill tro att det bara är en slump, men jag tror inte att det är det gång på gång...

Jag älskar dig, och jag saknar dig, men tyvärr gör inte det att jag kan ta allt. Jag kanske bara behöver mer tid, det vet jag inte. Men om inte jag lämnar dethär helt för nu så kommer vi aldrig få veta om det funkar längre fram heller.

Just nu kommer jag hellre ihåg alla bra minnen med dig, än att vi försöker lappa ihop något som för tillfället är omöjligt.
Jag älskar dig, och vill inget hellre än att det en dag ska funka. <3 <3 <3